Fyrtioett:

Om en vecka sitter jag i en flygplansstol och flyger över Afrika. Idag har varit en dålig dag. Jag känner mig så väldigt ensam. Jag skulle behöva någon som jag kunde berätta precis hur jag känner för när det är en sådan dag som det var idag. Och samtidigt som det händer inuti mig. Så jag kunde slippa känna mig så ensam och värdelös. Så jag kunde slippa att sitta inklämd under ett bord i stort sett en hel dag. Så att jag kunde slippa se mig utifrån, så jag kunde slippa döma mig själv. Men det känns som om jag tynger min omvärld, så det går inte.

Jag borde sova. Försover mig mycket nu..

Fyrtio: sen natt/ tidig morgon

Provar alla favoritsovställningar och alla favoritradioprogram och alla favoritsagor men somnar ändå inte. Och klockan är nu 06.00. Lagom fantastiskt.

Trettionio: två månader

60 dagar idag. Om jag räknat rätt. Har knappt sovit och har ingen lust eller ork till nåt. Inte ens till att stava ut nåt till något. 60 dagar känns inte så svårt. Känner inte så stort sug för att skära. Däremot för att bränna. Det blir större och jag vet inte hur jag ska värdera riktigt. Det känns inte lika farligt. Det känns nästan okej. Håller mig so far iaf..

Trettioåtta; natt. Fast egentligen morgon:

Har en sådan där natt när sömn visserligen låter skönt men framför allt verkar fruktansvärt onödigt. Kämpar för att ligga kvar i sängen och inte kliva upp och börja pyssla med småsaker, för det verkar som en dum idé att kliva upp såhär klockan fem på morgonen för att organisera en låda med småsaker. Förr eller senare kommer väl sömnen att infinna sig, men den känns fortfarande långt borta. Så det känns dumt att kliva upp, för då kommer man upp i varv istället för att varva ner som man borde göra. För det är ju inte så att man varvas upp av att skriva på lysande elektronisk skärm vid fem över fem på morgonen. Inte heller varvas man upp av att lyssna på torsdagens morgonpasset nedladdat.

Och när jag är uppe såhär länge så börjar jag undermedvetet att tävla med mig själv och jag vill fortsätta vara vaken, vill se hur långt jag kan pressa mig innan jag inte orkar mer och måste ge upp. Som det känns nu hade jag kunnat vara vaken hela natten, kanske borde meditera. Kanske är det det som får mig att somna i natt. Men jag känner att jag behöver någon slags intellektuell stimulans. Jag vill inte lyssna på en röst som säger till mig att jag ska blunda och andas och känna. Jag vill inspireras av andras tankar så att mina tankar kan lossna och spinna fritt. Komma ur sina järnvägsspår och skriva något nytt. Känna något nytt. Tänka något nytt, något klokt. Jag vill något stort och jag vill det precis nu.

Trettiosju: orolig natt

Somnar vid 04.00, inte speciellt ovanligt. Ungefär en och en halv timma senare vaknar jag, och jag vet inte av vad. Men foten kliar något djävulskt och jag kan bara inte somna om. Nu är klockan 06.27. Tanken är att jag ska upp vid 10 och åka och ta sista vaccinationssprutan innan Sydafrika. Om tre och en halv timma alltså. Eftersom mamma ska med så kommer hon att se till att vi verkligen kommer upp vid 10. Så om jag skulle somna precis nu så skulle jag ha sovit fem timmar allt som allt. Det är lite för lite. Och till råga på allt gör det mig jätteorolig att foten kliar som den gör. Eftersom min nya medicin har det som en farlig biverkning. En allergiliknande reaktion med utslag eller rodnad. som kan bli en livshotande hudsjukdom. Det låter inte så jävla festligt. Det enda som får det att inte kännas riktigt lika läskigt är att det känns som att det borde ha spridit sig mer än det lilla. Och det har det i alla fall inte. Och jag kan bara inte ringa, jag vågar inte det. Inte ens för det här.