Trettiosex: fortsatta drömmar

Drömmer fortsatt mycket stressiga drömmar. Två dagar i rad om att jag tappar tänder och den totala panik jag känner inför det. Tydligen ska drömmar om att tappa tänder enligt vissa symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Att man känner sig oförmögen att hantera sin situation, att man inte känner sig hörd och att man känner att man tappar sin "personliga kraft". Enligt andra ska det betyda att det kommer en positiv förändring snart. Vad vet jag liksom? Men det första passar ju in på vad jag vet om mitt liv just nu. Det andra kan jag ju bara veta i efterhand. Spännande tycker jag att det är iaf.

Trettiofem: Drömmar

Drömmer mardrömmar ungefär hela nätterna igen efter några dagar utan mardrömmar. Drömmer om spöken och död och mord och panik och rädsla och stress och ensamhet och utanförskap och allt dumt och jobbigt man kan tänka sig. I natt även om en av alla dessa nedrans crusher, så när jag vaknade var det först med en go känsla men den utvecklades snabbt till ett enda stort ledsenhål i magen. Alltid lika ledsamt. Godnatt.

Trettiofyra: Styrka på lapp.

Trettiotre: Dan före dopparedan

Sitter uppe. Ensam, i mörker. Kollar på film och funderar. Funderar över just det där att vara ensam. Som jag så ofta gör. Och kommer fram till absolut ingenting, även denna gången. Undrar hur jag ska avskärma mig från det sting jag känner när andra har det bra. När andra är lyckliga. Om så bara för en kort stund, så avundas jag människan som känner lycka, som känner tillfredsställelse, som känner lugn. Det gör så förbannat ont i mig att kolla in i människors fönster och föreställa mig deras liv, för alla liv är bättre än mitt. Och jag önskar så innerligt att jag hade någon. Någon att hålla i handen när allting är hopplöst. Någon att andas in när allt är för tungt. Jag hatar mig själv för att jag tror och för att jag tänker att jag aldrig, Aldrig, kommer kunna möta någon, kommer kunna känna något, kommer kunna hitta någon som kan tycka om mig, när jag inte ens tycker om mig själv.

Är nu inne på femte dagen av ännu en medicin. Lamotrigin. Och den är inte ännu en antidepp utan en så kallad stämningsstabiliserande medicin. För epileptiker. Och bipolära. Vilket jag inte är, vad jag vet. Den är iaf utöver antideppen, så nu käkar jag två obligatoriska mediciner varje dag och har två behovsmediciner. Köpte en dosett för att kunna hålla koll.

Är typ sådär 43 dagar in i att vara duktig. Läkaren tyckte det var bra och frågade hur ofta jag skadade mig innan dess. "Varje dag". Han tyckte det var gräsligt. Ja, han använde det ordet, gräsligt. Och ursäktade det lite med att bädda in det i "det är faktiskt... rent ut sagt... helt gräsligt...". No shit Sherlock, jag betalar inte 300 spänn för att komma dit för att det är kul precis, det finns en anledning. Sen skrev han ut medicinen och tackade för sig. Meningslöst. Men hoppet är det sista som överger människan har jag hört.

Och det känns som jag har magsyra i halsen. Det fräter och fräter och fräter och går inte att bli av med. Sånt kan jag få tvångstankar av. Sväljer och sväljer och sväljer och dricker men det fortsätter fräta.

Trettiotvå; grubbel

Jag grubblar för mycket. Alldeles för mycket. Just nu handlar det mest om att det snart är ett nytt år och att detta året gått väldigt snabbt fast samtidigt fruktansvärt långsamt och att massor har hänt samtidigt som allting har stått alldeles för stilla.

När det blev 2012 bad jag om ett bättre år. Jag blundade och önskade att detta var året då allt vedervärdigt och eländigt skulle ta slut. Året då jag fick hjälp och började må bra. Året som visserligen började med en skilsmässa, men som skulle ordna upp sig till slut. Året då jag inte blev kär i folk jag ändå inte skulle kunna få. Året då jag slutade inbilla mig att jag var kär till höger och vänster. Året då jag lärde mig att känna skillnad på att tycka om en människa väldigt mycket -som kompis- och att tycka om en människa på det där andra sättet, som jag fortfarande som väldigt snart 20 åring(om ganska precis 24 timmar faktiskt) har väldigt svårt att urskilja, uppleva och tala om. Som mestadels gör mig fruktansvärt obekväm och ledsen och avundsjuk men också alldeles längtansvarm inuti. Jag önskade helt enkelt att 2012 skulle bli året då saker och ting löste sig.

Men 2012 blev året då jag fortsatte testa mediciner utan resultat och slussades mellan vårdcentralen och öppenpsykiatrin utan att få hjälp. 2012 blev året då skilsmässan gick från en vanlig separation till en ful svart sörja och jag sa upp kontakten med den jag brukade kalla pappa (för det tar emot att kalla honom det längre. Hela vårt gemensamma liv känns numera som en 19 år lång föreställning) men fortsatte att bli tjatad på och fick kämpa mot motstridiga känslor om rätt och fel och om vad som egentligen är värt något. 2012 blev inte heller året då jag fick rätsida på något som har med kärlek att göra, utan året som fortsatte slussa mig från människa till människa utan att jag egentligen kunde definiera vad jag kände, men med en innerlig önskan att det var på riktigt den här gången.

Men 2012 har ändå haft några fina stunder. Det får man väl inte glömma bort? Då skulle ju allting kännas så väldigt vinklat, så det är nog bäst jag tar med lite.
2012 blev året då jag fick träffa en bra läkare (även om hon egentligen inte kan göra så mycket för mig). Det var också året då min mamma, min bror och jag spontant packade våra väskor och reste till Tunisien (vilket förstås kanske inte var så värst genomtänkt i och med den arabiska våren, men som ändå gick fint). Det var året då jag ensam spontant fick för mig att gå en folkhögskolekurs en vecka innan höstterminens start och hade turen att få den allra sista platsen. Det innebär också att 2012 blev året då fler fina människor gjorde entré i min värld och satte mina fördomar på kant. Och det blev året då vi åkte ensamma till Berlin. Den fina, fina staden. Det är också därifrån jag skriver detta, för imorgon tar vi vårt pick och pack och åker hem igen. Hem till vardagen och det konstanta kämpandet. Vi har haft det väldigt bra, det kan man inte säga annat, så det känns sorgligt att behöva avsluta så snart. Och jag fruktar redan det ögonblick då jag kliver in genom dörren till hemma och den där "vardetverkligenpåriktigt"-känslan infinner sig och allt sakta suddas ut och känns mindre och mindre verkligt. Och därför sitter jag här och skriver, när jag egentligen borde sova.

Om 2012 blir året då jorden går under återstår att se, men jag utesluter inget.

Trettioett; har en lowpointdag.

Mitt huvud är sådär tungt som när man har gråtit. Just precis för att jag har det. Men det är många timmar sedan nu, det vill bara inte lägga sig, det vill att jag ska lägga mig och jag funderar på om det kanske är det klokaste. Inte för natten, men jag kanske skulle ta och sova någon timma och hoppas på att vakna mindre igengråten, mindre generellt ledsen och trött. Men jag tvivlar på att det skulle bli resultatet. Jag har för mycket erfarenhet av att tro att lite sömn fixar biffen och känna besvikelsen när man vaknar och inser att man snarare är ännu ledsnare och tröttare och känna hopplösheten äta ett hål i ens insida. Har för mycket erfarenhet av att aldrig mer vilja kliva ur sängen.

I två dagar har jag vaknat genomsvettig efter att ha drömt mardrömmar jag inte längre minns när jag vaknar. Från den inatt minns jag bara att det var stressigt, någon slags tävlingsituation tror jag, och jag minns att den jag brukade kalla pappa var med och jag minns ilskan när jag såg honom, minns hur jag ville slå och sparka och skrika åt honom och få honom att förstå och jag minns att jag insåg att det inte skulle vara någon idé, att ingenting jag säger skulle kunna få honom att förstå. Aldrig någonsin.

Just nu känner jag att det hade varit så väldigt enkelt att plocka fram något vasst så här mitt i all hopplöshet för att skära ett hål att andas genom. Och jag försöker att stänga av den känslan, försöker andas ändå men lyckas inte riktigt. Försöker känna att det är okej att känna så sålänge jag inte gör något av det, sålänge det inte är såpass starkt att jag inte kan vinna. Men hela jag gör ont inuti och hela jag vill hellre göra ont utanpå, det är så mycket lättare att hantera.

Och jag försöker packa, men kan inte packa klart. Sånt där som man behöver fram tills det verkligen är dags att åka. Sådant som tandborste och favoritnallen och pennor och block man alltid använder. Och det jag kan packa men ännu inte har packat orkar jag inte packa. Inte heller orkar jag städa mitt rum som jag borde. Vilket leder mig tillbaka till att jag kanske ska sova en stund. Men jag vill ju inte vakna till ett helvete fler gånger om dagen än jag behöver.

Trettio; motherfucking jävla hål överallt.

Försöker hoppa mellan de djupa hålen som uppenbarar sig runt omkring mig vart jag än är och vart jag än rör mig. Och jag misslyckas gång på gång. Faller hårt och långt ner i de djupa hålen och det gör ont.

Tjugonio: och jag grät mig till sömns efter alla dar

Är trött. Gråttrött. Men inte tillräckligt trött för att faktiskt sova. Drar djupa suckar och önskar måndag, fastän måndag känns tungt. Har väntat på december med en klump i magen. Det blir så tydligt att ingenting är som det skulle varit, som det alltid varit. Så tydligt att allt kastats omkull.

"Hej. Det är Mimmi. Jag undrar om inte du kan ringa upp mig. Du fyller ju 20 snart och vi skulle gärna vilja uppvakta dig såklart. Och så är det ju jul snart också, och vi undrar hur ni tänker göra? Du kan väl ringa mig?"

Slag i magen. Jag vet att ni vill fira jul som vi alltid gjort och jag önskar att det var möjligt, men det fungerar inte så längre. Det har den jag kallade pappa förstört. Och ni förstår inte. Ingen förstår ordentligt. Många tror att de förstår, men det är aldrig någon som förstår på riktigt.

Gråter uppdämda tårar och känner tyngden i bröstkorgen. Den som alltid är där men ibland blir tyngre, svartare, kompaktare. Somnar med huvudvärk och svidande ögon.