Fyrtiotvå

Väldigt många bättre dagar senare. Jag. Har. Sån. Jävla. Nattångest. Kan inte andas kan inte sluta tänka kan inte vila hjärtat hjärnan kan inte vila fötterna som skakar eller näsan som andas eller ögonen som tåras av trötthet rastlöshet utmattning kan inte tända lampan och läsa lite kan inte titta på serier tills jag somnar kan inte andas. KAN INTE ANDAS. Näsan igentäppt och lungorna för små rymmer inte den luft mitt jag behöver. Pulsen trög inte alls hög jag har trögångest. Jag tror inte att jag kommer dö men jag önskar lite att jag fick det för jag har så svårt att andas och jag kan inte varva ner och jag kan inte stänga av mig och jag kan inte sätta mig i ett hörn, under ett bord och gråta kan inte lyssna på musik på hög volym utan lurar och med lurar känner jag mig instängd mer instängd inlåst kan inte sätta punkter för då stänger jag in meningarna var och en för sig och dom behöver vara fria jag behöver vara fri, behöver gå ut behöver vara för mig själv andas behöver prata av mig till någon som kan lyssna jag kan inte andas kan inte andas kan inte andas och jag minns så väl vad jag gjorde när jag inte kunde andas vad jag gjorde för att kunna andas och jag önskar att jag kunde precis nu göra precis det min burk min lilla burk som jag tömde för att börja om på noll för 226 dagar sedan mer än ett halvår sedan ganska mycket mer till och med nästan ett helt år men nu kan jag inte andas och hade jag vart hemma hade jag nog gått in i robotläge och brutit mig in och skurit för att äntligen få andas igen.

Fyrtiofem

Det blir inte att jag skriver så ofta längre. Jag orkar inte. Har tröttnat igen. Tröttnat på att känna mig misslyckad för det jag skriver. Men istället känner jag mig misslyckad för att jag inte överhuvudtaget skriver. Just nu snurrar allt ha ska mycket. Jag la mig ner och släckte nu, blundade och allting snurrar. Jag är så fruktansvärt trött och seg och ledsen. Surprise. Det är jag ju jämt. Egentligen borde jag sova nu. Det var därför jag la mig ner och släckte. Men rastlösheten springer runt där inne i mig och det föder så mycket. Jag studerade min mage länge. Inspekterade ärr och ville falla tillbaka, ville verkligen falla tillbaka. Såg det framför mig. Kände tillfredsställelsen. Det är en del sånt just nu.

Fyrtiofyra

Jag har ont i lederna och vågar inte somna. Jag vill inte drömma fler mardrömmar nu. I perioder är det mycket sånt. Det här är en sån period. Och jag minns inte vad jag drömmer, men känslan sitter kvar, hela dagarna igenom. Och när det är dags att sova byggs känslan upp och jag vill inte vill inte vill inte sova om jag kommer drömma mardrömmar. Men det finns ju ingen garanti för huruvida det blir eller inte blir en natt av mardrömmar.

Fyrtiotre

Min andning är tung. För tung. Och mitt huvud fullt av frågetecken jag skulle vilja sudda ut. Och just ikväll skulle jag vilja skada, skulle vilka skära, skulle vilja känna alla själsliga klumpar flyta ut med blodet i min kropp. Det är nästan fem månader sen senast nu. Nästan ett halvår. Och det var längesen jag var tvungen att käka lugnande för att sova. Idag tänker jag ta dom tabletterna. För att få ner pulsen och lätta på magklumpen och bröstkorgstrycket. Det är dags nu. Såhär på gränsen.

Fyrtiotvå:

Jag suger och jag hatar mitt liv innerligt.

Fyrtioett:

Om en vecka sitter jag i en flygplansstol och flyger över Afrika. Idag har varit en dålig dag. Jag känner mig så väldigt ensam. Jag skulle behöva någon som jag kunde berätta precis hur jag känner för när det är en sådan dag som det var idag. Och samtidigt som det händer inuti mig. Så jag kunde slippa känna mig så ensam och värdelös. Så jag kunde slippa att sitta inklämd under ett bord i stort sett en hel dag. Så att jag kunde slippa se mig utifrån, så jag kunde slippa döma mig själv. Men det känns som om jag tynger min omvärld, så det går inte.

Jag borde sova. Försover mig mycket nu..

Fyrtio: sen natt/ tidig morgon

Provar alla favoritsovställningar och alla favoritradioprogram och alla favoritsagor men somnar ändå inte. Och klockan är nu 06.00. Lagom fantastiskt.

Trettionio: två månader

60 dagar idag. Om jag räknat rätt. Har knappt sovit och har ingen lust eller ork till nåt. Inte ens till att stava ut nåt till något. 60 dagar känns inte så svårt. Känner inte så stort sug för att skära. Däremot för att bränna. Det blir större och jag vet inte hur jag ska värdera riktigt. Det känns inte lika farligt. Det känns nästan okej. Håller mig so far iaf..

Trettioåtta; natt. Fast egentligen morgon:

Har en sådan där natt när sömn visserligen låter skönt men framför allt verkar fruktansvärt onödigt. Kämpar för att ligga kvar i sängen och inte kliva upp och börja pyssla med småsaker, för det verkar som en dum idé att kliva upp såhär klockan fem på morgonen för att organisera en låda med småsaker. Förr eller senare kommer väl sömnen att infinna sig, men den känns fortfarande långt borta. Så det känns dumt att kliva upp, för då kommer man upp i varv istället för att varva ner som man borde göra. För det är ju inte så att man varvas upp av att skriva på lysande elektronisk skärm vid fem över fem på morgonen. Inte heller varvas man upp av att lyssna på torsdagens morgonpasset nedladdat.

Och när jag är uppe såhär länge så börjar jag undermedvetet att tävla med mig själv och jag vill fortsätta vara vaken, vill se hur långt jag kan pressa mig innan jag inte orkar mer och måste ge upp. Som det känns nu hade jag kunnat vara vaken hela natten, kanske borde meditera. Kanske är det det som får mig att somna i natt. Men jag känner att jag behöver någon slags intellektuell stimulans. Jag vill inte lyssna på en röst som säger till mig att jag ska blunda och andas och känna. Jag vill inspireras av andras tankar så att mina tankar kan lossna och spinna fritt. Komma ur sina järnvägsspår och skriva något nytt. Känna något nytt. Tänka något nytt, något klokt. Jag vill något stort och jag vill det precis nu.

Trettiosju: orolig natt

Somnar vid 04.00, inte speciellt ovanligt. Ungefär en och en halv timma senare vaknar jag, och jag vet inte av vad. Men foten kliar något djävulskt och jag kan bara inte somna om. Nu är klockan 06.27. Tanken är att jag ska upp vid 10 och åka och ta sista vaccinationssprutan innan Sydafrika. Om tre och en halv timma alltså. Eftersom mamma ska med så kommer hon att se till att vi verkligen kommer upp vid 10. Så om jag skulle somna precis nu så skulle jag ha sovit fem timmar allt som allt. Det är lite för lite. Och till råga på allt gör det mig jätteorolig att foten kliar som den gör. Eftersom min nya medicin har det som en farlig biverkning. En allergiliknande reaktion med utslag eller rodnad. som kan bli en livshotande hudsjukdom. Det låter inte så jävla festligt. Det enda som får det att inte kännas riktigt lika läskigt är att det känns som att det borde ha spridit sig mer än det lilla. Och det har det i alla fall inte. Och jag kan bara inte ringa, jag vågar inte det. Inte ens för det här.