Har en sådan där natt när sömn visserligen låter skönt men framför allt verkar fruktansvärt onödigt. Kämpar för att ligga kvar i sängen och inte kliva upp och börja pyssla med småsaker, för det verkar som en dum idé att kliva upp såhär klockan fem på morgonen för att organisera en låda med småsaker. Förr eller senare kommer väl sömnen att infinna sig, men den känns fortfarande långt borta. Så det känns dumt att kliva upp, för då kommer man upp i varv istället för att varva ner som man borde göra. För det är ju inte så att man varvas upp av att skriva på lysande elektronisk skärm vid fem över fem på morgonen. Inte heller varvas man upp av att lyssna på torsdagens morgonpasset nedladdat.
Och när jag är uppe såhär länge så börjar jag undermedvetet att tävla med mig själv och jag vill fortsätta vara vaken, vill se hur långt jag kan pressa mig innan jag inte orkar mer och måste ge upp. Som det känns nu hade jag kunnat vara vaken hela natten, kanske borde meditera. Kanske är det det som får mig att somna i natt. Men jag känner att jag behöver någon slags intellektuell stimulans. Jag vill inte lyssna på en röst som säger till mig att jag ska blunda och andas och känna. Jag vill inspireras av andras tankar så att mina tankar kan lossna och spinna fritt. Komma ur sina järnvägsspår och skriva något nytt. Känna något nytt. Tänka något nytt, något klokt. Jag vill något stort och jag vill det precis nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar