Trettiosex: fortsatta drömmar

Drömmer fortsatt mycket stressiga drömmar. Två dagar i rad om att jag tappar tänder och den totala panik jag känner inför det. Tydligen ska drömmar om att tappa tänder enligt vissa symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Att man känner sig oförmögen att hantera sin situation, att man inte känner sig hörd och att man känner att man tappar sin "personliga kraft". Enligt andra ska det betyda att det kommer en positiv förändring snart. Vad vet jag liksom? Men det första passar ju in på vad jag vet om mitt liv just nu. Det andra kan jag ju bara veta i efterhand. Spännande tycker jag att det är iaf.

Trettiofem: Drömmar

Drömmer mardrömmar ungefär hela nätterna igen efter några dagar utan mardrömmar. Drömmer om spöken och död och mord och panik och rädsla och stress och ensamhet och utanförskap och allt dumt och jobbigt man kan tänka sig. I natt även om en av alla dessa nedrans crusher, så när jag vaknade var det först med en go känsla men den utvecklades snabbt till ett enda stort ledsenhål i magen. Alltid lika ledsamt. Godnatt.

Trettiofyra: Styrka på lapp.

Trettiotre: Dan före dopparedan

Sitter uppe. Ensam, i mörker. Kollar på film och funderar. Funderar över just det där att vara ensam. Som jag så ofta gör. Och kommer fram till absolut ingenting, även denna gången. Undrar hur jag ska avskärma mig från det sting jag känner när andra har det bra. När andra är lyckliga. Om så bara för en kort stund, så avundas jag människan som känner lycka, som känner tillfredsställelse, som känner lugn. Det gör så förbannat ont i mig att kolla in i människors fönster och föreställa mig deras liv, för alla liv är bättre än mitt. Och jag önskar så innerligt att jag hade någon. Någon att hålla i handen när allting är hopplöst. Någon att andas in när allt är för tungt. Jag hatar mig själv för att jag tror och för att jag tänker att jag aldrig, Aldrig, kommer kunna möta någon, kommer kunna känna något, kommer kunna hitta någon som kan tycka om mig, när jag inte ens tycker om mig själv.

Är nu inne på femte dagen av ännu en medicin. Lamotrigin. Och den är inte ännu en antidepp utan en så kallad stämningsstabiliserande medicin. För epileptiker. Och bipolära. Vilket jag inte är, vad jag vet. Den är iaf utöver antideppen, så nu käkar jag två obligatoriska mediciner varje dag och har två behovsmediciner. Köpte en dosett för att kunna hålla koll.

Är typ sådär 43 dagar in i att vara duktig. Läkaren tyckte det var bra och frågade hur ofta jag skadade mig innan dess. "Varje dag". Han tyckte det var gräsligt. Ja, han använde det ordet, gräsligt. Och ursäktade det lite med att bädda in det i "det är faktiskt... rent ut sagt... helt gräsligt...". No shit Sherlock, jag betalar inte 300 spänn för att komma dit för att det är kul precis, det finns en anledning. Sen skrev han ut medicinen och tackade för sig. Meningslöst. Men hoppet är det sista som överger människan har jag hört.

Och det känns som jag har magsyra i halsen. Det fräter och fräter och fräter och går inte att bli av med. Sånt kan jag få tvångstankar av. Sväljer och sväljer och sväljer och dricker men det fortsätter fräta.

Trettiotvå; grubbel

Jag grubblar för mycket. Alldeles för mycket. Just nu handlar det mest om att det snart är ett nytt år och att detta året gått väldigt snabbt fast samtidigt fruktansvärt långsamt och att massor har hänt samtidigt som allting har stått alldeles för stilla.

När det blev 2012 bad jag om ett bättre år. Jag blundade och önskade att detta var året då allt vedervärdigt och eländigt skulle ta slut. Året då jag fick hjälp och började må bra. Året som visserligen började med en skilsmässa, men som skulle ordna upp sig till slut. Året då jag inte blev kär i folk jag ändå inte skulle kunna få. Året då jag slutade inbilla mig att jag var kär till höger och vänster. Året då jag lärde mig att känna skillnad på att tycka om en människa väldigt mycket -som kompis- och att tycka om en människa på det där andra sättet, som jag fortfarande som väldigt snart 20 åring(om ganska precis 24 timmar faktiskt) har väldigt svårt att urskilja, uppleva och tala om. Som mestadels gör mig fruktansvärt obekväm och ledsen och avundsjuk men också alldeles längtansvarm inuti. Jag önskade helt enkelt att 2012 skulle bli året då saker och ting löste sig.

Men 2012 blev året då jag fortsatte testa mediciner utan resultat och slussades mellan vårdcentralen och öppenpsykiatrin utan att få hjälp. 2012 blev året då skilsmässan gick från en vanlig separation till en ful svart sörja och jag sa upp kontakten med den jag brukade kalla pappa (för det tar emot att kalla honom det längre. Hela vårt gemensamma liv känns numera som en 19 år lång föreställning) men fortsatte att bli tjatad på och fick kämpa mot motstridiga känslor om rätt och fel och om vad som egentligen är värt något. 2012 blev inte heller året då jag fick rätsida på något som har med kärlek att göra, utan året som fortsatte slussa mig från människa till människa utan att jag egentligen kunde definiera vad jag kände, men med en innerlig önskan att det var på riktigt den här gången.

Men 2012 har ändå haft några fina stunder. Det får man väl inte glömma bort? Då skulle ju allting kännas så väldigt vinklat, så det är nog bäst jag tar med lite.
2012 blev året då jag fick träffa en bra läkare (även om hon egentligen inte kan göra så mycket för mig). Det var också året då min mamma, min bror och jag spontant packade våra väskor och reste till Tunisien (vilket förstås kanske inte var så värst genomtänkt i och med den arabiska våren, men som ändå gick fint). Det var året då jag ensam spontant fick för mig att gå en folkhögskolekurs en vecka innan höstterminens start och hade turen att få den allra sista platsen. Det innebär också att 2012 blev året då fler fina människor gjorde entré i min värld och satte mina fördomar på kant. Och det blev året då vi åkte ensamma till Berlin. Den fina, fina staden. Det är också därifrån jag skriver detta, för imorgon tar vi vårt pick och pack och åker hem igen. Hem till vardagen och det konstanta kämpandet. Vi har haft det väldigt bra, det kan man inte säga annat, så det känns sorgligt att behöva avsluta så snart. Och jag fruktar redan det ögonblick då jag kliver in genom dörren till hemma och den där "vardetverkligenpåriktigt"-känslan infinner sig och allt sakta suddas ut och känns mindre och mindre verkligt. Och därför sitter jag här och skriver, när jag egentligen borde sova.

Om 2012 blir året då jorden går under återstår att se, men jag utesluter inget.

Trettioett; har en lowpointdag.

Mitt huvud är sådär tungt som när man har gråtit. Just precis för att jag har det. Men det är många timmar sedan nu, det vill bara inte lägga sig, det vill att jag ska lägga mig och jag funderar på om det kanske är det klokaste. Inte för natten, men jag kanske skulle ta och sova någon timma och hoppas på att vakna mindre igengråten, mindre generellt ledsen och trött. Men jag tvivlar på att det skulle bli resultatet. Jag har för mycket erfarenhet av att tro att lite sömn fixar biffen och känna besvikelsen när man vaknar och inser att man snarare är ännu ledsnare och tröttare och känna hopplösheten äta ett hål i ens insida. Har för mycket erfarenhet av att aldrig mer vilja kliva ur sängen.

I två dagar har jag vaknat genomsvettig efter att ha drömt mardrömmar jag inte längre minns när jag vaknar. Från den inatt minns jag bara att det var stressigt, någon slags tävlingsituation tror jag, och jag minns att den jag brukade kalla pappa var med och jag minns ilskan när jag såg honom, minns hur jag ville slå och sparka och skrika åt honom och få honom att förstå och jag minns att jag insåg att det inte skulle vara någon idé, att ingenting jag säger skulle kunna få honom att förstå. Aldrig någonsin.

Just nu känner jag att det hade varit så väldigt enkelt att plocka fram något vasst så här mitt i all hopplöshet för att skära ett hål att andas genom. Och jag försöker att stänga av den känslan, försöker andas ändå men lyckas inte riktigt. Försöker känna att det är okej att känna så sålänge jag inte gör något av det, sålänge det inte är såpass starkt att jag inte kan vinna. Men hela jag gör ont inuti och hela jag vill hellre göra ont utanpå, det är så mycket lättare att hantera.

Och jag försöker packa, men kan inte packa klart. Sånt där som man behöver fram tills det verkligen är dags att åka. Sådant som tandborste och favoritnallen och pennor och block man alltid använder. Och det jag kan packa men ännu inte har packat orkar jag inte packa. Inte heller orkar jag städa mitt rum som jag borde. Vilket leder mig tillbaka till att jag kanske ska sova en stund. Men jag vill ju inte vakna till ett helvete fler gånger om dagen än jag behöver.

Trettio; motherfucking jävla hål överallt.

Försöker hoppa mellan de djupa hålen som uppenbarar sig runt omkring mig vart jag än är och vart jag än rör mig. Och jag misslyckas gång på gång. Faller hårt och långt ner i de djupa hålen och det gör ont.

Tjugonio: och jag grät mig till sömns efter alla dar

Är trött. Gråttrött. Men inte tillräckligt trött för att faktiskt sova. Drar djupa suckar och önskar måndag, fastän måndag känns tungt. Har väntat på december med en klump i magen. Det blir så tydligt att ingenting är som det skulle varit, som det alltid varit. Så tydligt att allt kastats omkull.

"Hej. Det är Mimmi. Jag undrar om inte du kan ringa upp mig. Du fyller ju 20 snart och vi skulle gärna vilja uppvakta dig såklart. Och så är det ju jul snart också, och vi undrar hur ni tänker göra? Du kan väl ringa mig?"

Slag i magen. Jag vet att ni vill fira jul som vi alltid gjort och jag önskar att det var möjligt, men det fungerar inte så längre. Det har den jag kallade pappa förstört. Och ni förstår inte. Ingen förstår ordentligt. Många tror att de förstår, men det är aldrig någon som förstår på riktigt.

Gråter uppdämda tårar och känner tyngden i bröstkorgen. Den som alltid är där men ibland blir tyngre, svartare, kompaktare. Somnar med huvudvärk och svidande ögon.

Tjugoåtta: Kämpar

Behöver verkligen, Verkligen, VERKLIGEN slå något. Känna något utanpå. Något som inte känns i hjärtat och i magen. Känna hederlig jävla ytlig smärta.

Första ordentliga prövningen skulle man kunna säga. Eftersom det vore väldigt enkelt att ta sig ner till toaletten, smyga med sig en rakhyvel upp och bryta sig in i den för att inom snar framtid känna mer och mindre på samma gång, känna det varma blodet rinna längs armen och tankarna släppa.

Jag kommer att somna med ordentligt ihopbitna käkar när jag väl somnar.

Tjugosju: Balans

Har en katt i knät, en varm filt över kroppen, en från Paris nyligen hemkommen lillebror som lagar mat i köket, en väldigt fin tatuering på högra armen, två resor, en födelsedag och en jul att se fram emot, 16 dagar utan skadande i bagaget och en gnagande ledsen ensamkänsla i magen. Så mycket positivt och så väldigt lite negativt, men det är det som känns. Bara det. Så ojämnt.

Tjugosex: framsteg

Det var ett tag sedan jag gjorde något dumt i syfte att dämpa ångest nu. Ett tag betyder någon vecka, jag vet inte riktigt hur länge. Jo... Åtta dagar måste det vara när jag tänker efter. Så när jag städade idag tänkte jag att det var dags. Dags att slänga rakbladet. När jag ändå slängde så mycket annat. Så jag slängde det och rakhyvlarna jag sparat på mig och också ett av bladen till min scrapbookingkniv. De andra har jag till just pappersskärande. Det kändes vettigt. Än så länge känns det bra. Inte alls speciellt ångestfyllt faktiskt. Men det kanske kommer. Jag ska försöka nu iaf. Så att jag kan börja visa min arm lite smått och så småningom i Sydafrika slippa ha hela armen täckt. Vilket är bra.

Tjugofem: smält socker

Jag vet ju att smält socker blir varmt, mycket varmt, det vet man ju. Men jag var tvungen att testa hur varmt det egentligen är. Några test senare har jag två brännblåsor på ena handryggen. Så förfärligt varmt var det dock inte. Det sved lite bara.

Tjugofyra: obekvämt

The awkward moment när Magnus Uggla översätter Miss Lis I heard of a girl och sjunger "har hört om en tjej. Hon skar sin arm tills det kom blod. Har hört om en tjej. Vars stressade mamma inte förstod." när man sitter ihop med sin mamma och ser på så mycket bättre. Så obekvämt.

Tjugotre: Matt svart natt.

Ligger här mitt i natten, lyssnar på morgonens morgonpasset, som jag brukar på kvällar och nätter. Funderar och oroas över dagens amerikanska val. Kommer världen att ta en sväng åt ett ännu värre håll och styras av en människa med starka religiösa värderingar nu? Det skrämmer mig. Sätta en ny crazyperson som styrande i ett land som äger nästan hela världen, det är läskigt. Jag inser att det står mellan två ganska dåliga alternativ, med mina svenska vänstermått mätt men, den ena Är värre en det andra och det är viktigt att det blir rätt.

Känns ändå ganska skönt att oroa sig över något som inte är i en. Att inte vrida sig i ångest för att man sitter fast i sitt eget huvud. Å andra sidan skulle jag verkligen behöva sova. Jag tror att jag omedvetet kämpar emot. Det är ju gött att sova, men jag vill inte ha imorgon.

Har inte skadat på ganska många dagar nu heller. Jag har inte koll på hur länge dock. Fyra, fem dagar? Kanske max en vecka. Jag är avtrubbad bara, så jävla trött och meningslös.

Ska nu lyssna klart på morgonpasset, för att sedan antingen lyssna på valvakan eller Ann Heberleins sommarprat. Bra i ensamheten.

Nu kom ångesten över mig. Tji fick jag som sa att det var gött att slippa för en gång skull. Tung ordentlig ångest på g. Awesomeness. Jag älskar ensamma nätter.

Tjugotvå: instabil

När man gråter till tonerna av soundtracket till Zelda - Ocarina of time för att det väcker minnen från en svunnen, lycklig och lätt tid och ögonen kliar så att man skulle vilja riva ut dom och klockan är mitt i natten, då kanske det är dags att sova. Vad hjärnan än säger.

Funkar det här tro:
http://open.spotify.com/track/7uTmX2mTndhqJ6xyJOqRAh

Tjugoett: Fredag. Lov.

Har legat i sängen, i mörkret, i stort sett hela dagen. Ensam. Låg. Rastlös. Trött. Obekväm. Så fruktansvärt obekväm. Och nu blev jag trött på mig själv. Trött på vad jag skrev.

Tjugo: Någon slags summering

Det har blivit lite dåligt med skrivande här i några dagar. Känns som det var väldigt länge sedan. Anledningen till det är att jag i flera dagar inte orkat någonting alls. På den nivån att jag i måndags gick hem efter en halv dag i skolan, för att jag bara inte kunde förmå mig att ens sitta upp på en stol. Väl hemma somnade jag. I fyra timmar sov jag. För att sedan äta, se på tv och sedan till sist sova igen. Jag sover illa. Drömmer mardrömmar jag inte minns, inte kan sätta fingret på.

Från och med nu har jag iaf lov i några dagar. Hoppas att det ska lösa lite av tröttheten, men jag tvivlar på det. 

Nitton: måndag

Så mycket ilska som står mig upp i halsen. Tänkte försöka verbalisera det men det kommer inte ut, det fastnar bara i bröstkorgen. Jag fryser och halsen gör ont och huvudet gör ont och jag vill inte vill inte vill inte mer vill inte vara här vill bort långt bort långt långt bort från allt från mig själv från alla. Jag står inte ut. Står verkligen inte ut.

Arton: dumheter.

Hade inte skadat på nästan tre dagar. För att jag varit så trött att jag inte haft koll och jag vill vara medveten. Annars vet man inte vad som kan hända. Men det sprack när oron inför kvällens middagsätande med klassen tog över. Så kan det gå. Fast det inte får.

Sjutton: Instabil

Det är spännande, eller kanske snarare väldigt oroväckande och sjukt hur lite som krävs för att jag ska trilla över. Jag var stressad, jag var orolig, jag var ångestig. Jag hade visserligen redan tänkt dumma tankar men det var ändå en bit kvar till att förverkliga dessa. Sedan gick jag på toaletten, som ligger intill tvättstugan. I tvättstugan centrifugerade tvättmaskinen en tvätt. Och det var droppen som fick bägaren att rinna över.

Alltså, jag är orolig och frustrerad och tvättmaskinen centrifugerar. Jag går upp till min trygga hörna, min trygga ask och jag skadar mig. För att tvättmaskinen centrifugerade när jag redan var instabil. Så jävla sjukt och korkat och knäppt. Jag blir så trött. Men jag har inget annat sätt att lugna. Jag försöker, det gör jag verkligen. Men ingenting hjälper.

Sexton: Drömmer panik

Drömde att jag hade ordentlig panik och kämpade arslet av mig för att få bli inlagd och lyckades bli det. Säger något om mitt tillstånd just nu känner jag.

Femton: Kvävs

Fy i helvete vad jag hatar mig själv. Och vad jag inte står ut. Och vad allting är fruktansvärt jävla meningslöst. Och vad jag väldigt, väldigt gärna vill slå sönder mig. Slå sönder allt omkring mig. Bara slåslåslå allt. Tills det blöder och är trasigt. Det är så jävla tungt att andas. Frustrationen kväver mig. Jag hatar allt och jag vill skrika allt vad jag kan. Finns det ingen som kan hjälpa mig..?

Fjorton: Från 0 till 100

Försöker att inte tänka så mycket. Inte helt enkelt. Det är struligt i mitt huvud. Mina relationer till folk är så konstiga. Från 0 till 100 och från 100 till 0 på två sekunder.

Hade en bra kväll idag också. Andra kvällen denna veckan. Helt galet för att vara jag. Vet inte när det hände senast. Typ aldrig tror jag. Men det snurrar till så mycket. Jag har så svårt att greppa att det verkligen är jag som sitter där och när jag kommer hem kan jag inte riktigt förstå om allt jag hunnit under dagen verkligen har hänt. Eller om det bara är på låtsas. Varför det nu skulle vara det vet jag inte. Det är overkligt bara..

Jag ska försöka sova nu. Som man ska. Tänker inte ställa klockan för morgondagen.

Tretton: Äcklas

Upptäckte just en otroligt äckelmagad sida av mig själv. Jag visste ju att jag var äckelmagad, men plötsligt (nja, det hade ju sina anledningar förstås.) var jag väldigt på gränsen till icke acceptabelt illamående och -vilket är den bit som jag förvånas över mest- alldeles konstigt snurrig och svimmig. Och svimmig, ordentligt svimmig, har jag inte varit, någonsin. Spännande.

Tolv: Fira 100

Jag har haft en fin eftermiddag/kväll. Det känns viktigt att nämna det. Bland allting mörkt och tungt och jobbigt. Trotsade min magkänsla och följde med ett gäng klasskamrater först till Hemköp för att inhandla mat och sen hem till en av dom för att tillaga och äta den. Och för att prata och titta på när de drack Sydafrikanskt vin för att fira att det är 100 dagar tills avresa. Stort för att vara mig.

Synd bara att jag hittar fel hos mig själv som jag måste straffa.

Elva: Lunchtankar

Åt luft till frukost. Luft och smör. Luftbröd alltså. Sådant där som bara är vatten, mjöl, jäst och salt. Som fått jäsa tills det nästan bara är luft. Med smör på. I farten åt jag det. På väg till bussen. Sista tuggan springandes för att hinna med den något tidigare bussen som jag egentligen inte hade tänkt hinna med och som jag helst inte åker för att jag inte orkar trängas med halva världen och särskilt inte vid åtta på morgonen.

Det där med att äta luft till frukost har ju sina nackdelar. Särskilt om man tuggar tuggummi. Det blir ett väldigt sug i magen. Ett sug som jag inte vill åtgärda trots att det är djupt och har gravitationen av ett svart hål. Det är lunchdags i skolan och jag sitter med min dator bakom pianot. Som jag brukar göra. På andra sidan hör jag klasskompisar småprata och skrapa bestick mot snart tomma tallrikar. Jag önskar att jag i alla fall orkade titta ut härifrån och vara med en kort stund, men det är för mycket som rör sig i mitt huvud för att jag ska orka. Och jag hatar mig själv för det. Hur svårt kan det vara att vara som alla andra egentligen?

Vi researchar matsvinn för ett tre veckor långt fotoprojekt och det är så mycket information att ta in att min hjärna förvandlas till gröt. Jag lyckas inte att sortera allt som kastas på mig. Ser framför mig i mitt inre en slev som försöker röra runt i sörjan, sortera ut det relevanta och kasta bort det som inte behövs (ironiskt att jag valde en slänga-bort-mat-metafor när det handlar om matsvinn). Försöker få mitt huvud att varva ner nu när den har tid, men det snurrar och snurrar och snurrar så mycket att jag knappt orkar titta.

Tio: Sunt och sånt

Ligger här med en klump i magen och känner mig tjock. Känner mig väldigt tjock. Och fel och misslyckad och tråkig och äcklig och korkad. Och ensam och bortglömd och onödig och ledsen. Och överflödig. Och jag är hungrig men jag tänker att jag måste sluta äta och att jag måste sluta sitta stilla hela tiden för det är ju hälsosamt som fan att skita i att äta och börja träna. Och jag tänker att jag aldrig mer vill kliva ur sängen. Inte förrän allt har ändrats. Men det funkar ju inte heller. Det är så mycket som rör sig här inne i mitt huvud.

Nio: Ångestnatt

Hade inte tänkt ta någon sovmedicin ikväll. Men det verkar bli en fruktansvärd ångestnatt. Så jag tog mina två atarax. Och hoppas att ångesten som gör det svårt att andas och får hela mig att skaka går över och låter mig sova snart så att jag orkar morgondagen. Men det verkar illa.

Åtta: Glider

Fick en smärre hjärtattack när det plötsligt gick alldeles för lätt. Tappar kontrollen och fångar upp den. Andfådd. Och det som skulle lätta gjorde allting tyngre. Gör det alltid lite tyngre efteråt. Det blir alltid lite svårare att se sig själv i spegeln. Så mycket att anmärka på.

Det känns lite som att jag har gett upp. Som att jag inte längre ser meningen i att låta bli, som att jag är nöjd. Fast det gör så jävla ont inuti för att jag vet att jag kommer att få leva med det. Det kommer alltid alltid alltid att finnas där och det ger mig ångest. Sånt som inte kan göras ogjort, som alltid kommer synas har alltid gett mig ångest. Sen jag var liten. Men jag fortsätter. Jag vet inget annat sätt.

Sju: Kinapuffar och depp

Äter kinapuffar som på löpande band. Vara sockerhög så mycket jag kan, försöka att inte falla ner till rakbladslåg. Jag har inga andra lägen, det är bara dom. Det är väldigt sällan jag ligger på något slags lagom mellanmjölks jag-är-rätt-nöjd-med-hur-saker-och-ting-är-läge. Och det där med att vara sockerhög går så fort. Så fort upp och så fort ner.

Den här dagen har gjort ont. Jag kan inte greppa varför. Vissa dagar gör långt ondare än andra bara. Vissa dagar är det jobbigare att finnas. Vissa dagar vill man inte mer. Vissa dagar vill man bara bli liten igen, vill bara gråta ut allt som gör så ont men det går inte. Jag vet inte när jag grät sist. Jag vet att det trycker på, varje dag, ofta flera gånger om dagen, men det kommer inte ut.

Tar en näve kinapuffar till.

Sex: Mardrömmar

Ingen bra början på dagen. Vaknar ur en dröm som mest av allt fylldes av hysterisk gråt, utsatthet och ångest. Känslan av att vara alldeles ensam mot resten av världen. Oförmågan att sluta gråta. Att lugna ner sig. Jag tycker det är spännande att jag inte kan gråta i verkliga världen men att jag inte kunde sluta i drömmen. Vaknar skakig och ångestfylld och börjar dagen dumt.

Det kommer att bli en lång dag. Oändligt lång. Hade velat ligga kvar i sängen. Känner mig lite för känslig för att möta världen. Blås på mig och jag trillar ihop.

Fem: Presenterar Herr Kaosfluga

Dagen lektionskladd/verklighetsflykt:  

Fyra: Ångestdag

Okej, så i natt testade jag den ursprungliga dosen av sovmedicin. Sov natten igenom, vad jag minns. Var inte heller snurrig första halvan av dagen. Så jag antar att det är det jag får köra på ett tag framåt. Generellt är det ju svårt att kliva upp, men det är mest för att det är så kallt och tidigt. Och för att min kropp är så tung. Så väldigt tung.

Men första halvan av dagen gick förvånansvärt bra, sedan föll jag rakt ner i hålet och kunde inte annat än att sitta eller ligga och stirra. Hann inte läsa texten på tvn, förstod inte vad de sa. Ögonen flackade fram och tillbaka och jag kunde inte fokusera, kunde inte hålla dem öppna. Sedan kom frossan och jag låg där och skakade tills filmen vi såg på var slut. Sa till min lärare att jag inte mådde så bra och åkte hem. Åt lite. Några luftmackor med smör. Sen sov jag i två timmar. Nu börjar det närma sig sovmedicindags. Och sertralinet som jag just kom på att jag glömt. Mycket medicin på samma gång nu då. Vill egentligen inte sova, samtidigt som jag inte vill något hellre. Det är i alla fall viktigt att jag får min pysselstund i sängen innan jag somnar. Det är det mysigaste på hela dagen. Den enda tid då jag känner mig någorlunda lugn, även om det snabbt går över, så fort jag släcker lampan faktiskt.

Tre: Helvetesnatt

Mår ganska förjävligt. Rent fysiskt började det redan igår kväll. Tog min medicin (reducerad atarax dock) och somnade kring halv elva. Vaknade vid ett, stressad, illamående. Somnade ändå om rätt enkelt men vaknade igen vid tre. Ännu mer stressad, ännu mer illamående och så fruktansvärt ångestig. Passade på att gå och kissa samt hämta mat. Flera gånger. Somnade inte igen förrän strax efter fyra. Bland slutsatserna finns den att en atarax och en circadin inte är tillräckligt för att hålla mig sövd genom natten och att två atarax gör mig supersnurrig dagen efter. Kalas.

Två: Med eller utan

Jag sov fyra timmar i natt. Det är alldeles för lite. Men jag var ju så upptagen med att måla, jag kan inte bara avsluta mitt i något, det är ju sådant som ligger och skaver, så jag var tvungen att fortsätta. Och det blev mycket stiligt. Trots att jag bara sovit fyra timmar och är jättetrött, så är jag långt vaknare än jag är om jag på kvällen tar min sovmedicin. Jag tänkte att jag skulle experimentera lite kring det. Vilket jag då gjort i helgen. Eller ja, jag sket i att ta min medicin och sov ungefär lika många timmar och mådde mindre snurrigt. Men jag ska testa medicinen igen förstås.

Varför skrev jag det här nu då? Kändes ju lite onödigt. Tror det var mest för att skriva något, för att bloggen såg så väldigt liten, tom och ynklig ut. Det var ledsamt.

Ett: Något nytt

Det gamla blev för snurrigt.

För svårt att ha koll  på. 

Ska också starta en annan blogg, som jag ska använda mer för att dokumentera skolan och sådant jag lär mig och senare vad som händer i Sydafrika. Så nu kan jag låta denna vara precis så meningslös som den är och bara agera tankerelease. Vilket känns bra.