Fyrtiotvå

Väldigt många bättre dagar senare. Jag. Har. Sån. Jävla. Nattångest. Kan inte andas kan inte sluta tänka kan inte vila hjärtat hjärnan kan inte vila fötterna som skakar eller näsan som andas eller ögonen som tåras av trötthet rastlöshet utmattning kan inte tända lampan och läsa lite kan inte titta på serier tills jag somnar kan inte andas. KAN INTE ANDAS. Näsan igentäppt och lungorna för små rymmer inte den luft mitt jag behöver. Pulsen trög inte alls hög jag har trögångest. Jag tror inte att jag kommer dö men jag önskar lite att jag fick det för jag har så svårt att andas och jag kan inte varva ner och jag kan inte stänga av mig och jag kan inte sätta mig i ett hörn, under ett bord och gråta kan inte lyssna på musik på hög volym utan lurar och med lurar känner jag mig instängd mer instängd inlåst kan inte sätta punkter för då stänger jag in meningarna var och en för sig och dom behöver vara fria jag behöver vara fri, behöver gå ut behöver vara för mig själv andas behöver prata av mig till någon som kan lyssna jag kan inte andas kan inte andas kan inte andas och jag minns så väl vad jag gjorde när jag inte kunde andas vad jag gjorde för att kunna andas och jag önskar att jag kunde precis nu göra precis det min burk min lilla burk som jag tömde för att börja om på noll för 226 dagar sedan mer än ett halvår sedan ganska mycket mer till och med nästan ett helt år men nu kan jag inte andas och hade jag vart hemma hade jag nog gått in i robotläge och brutit mig in och skurit för att äntligen få andas igen.

Fyrtiofem

Det blir inte att jag skriver så ofta längre. Jag orkar inte. Har tröttnat igen. Tröttnat på att känna mig misslyckad för det jag skriver. Men istället känner jag mig misslyckad för att jag inte överhuvudtaget skriver. Just nu snurrar allt ha ska mycket. Jag la mig ner och släckte nu, blundade och allting snurrar. Jag är så fruktansvärt trött och seg och ledsen. Surprise. Det är jag ju jämt. Egentligen borde jag sova nu. Det var därför jag la mig ner och släckte. Men rastlösheten springer runt där inne i mig och det föder så mycket. Jag studerade min mage länge. Inspekterade ärr och ville falla tillbaka, ville verkligen falla tillbaka. Såg det framför mig. Kände tillfredsställelsen. Det är en del sånt just nu.

Fyrtiofyra

Jag har ont i lederna och vågar inte somna. Jag vill inte drömma fler mardrömmar nu. I perioder är det mycket sånt. Det här är en sån period. Och jag minns inte vad jag drömmer, men känslan sitter kvar, hela dagarna igenom. Och när det är dags att sova byggs känslan upp och jag vill inte vill inte vill inte sova om jag kommer drömma mardrömmar. Men det finns ju ingen garanti för huruvida det blir eller inte blir en natt av mardrömmar.

Fyrtiotre

Min andning är tung. För tung. Och mitt huvud fullt av frågetecken jag skulle vilja sudda ut. Och just ikväll skulle jag vilja skada, skulle vilka skära, skulle vilja känna alla själsliga klumpar flyta ut med blodet i min kropp. Det är nästan fem månader sen senast nu. Nästan ett halvår. Och det var längesen jag var tvungen att käka lugnande för att sova. Idag tänker jag ta dom tabletterna. För att få ner pulsen och lätta på magklumpen och bröstkorgstrycket. Det är dags nu. Såhär på gränsen.

Fyrtiotvå:

Jag suger och jag hatar mitt liv innerligt.

Fyrtioett:

Om en vecka sitter jag i en flygplansstol och flyger över Afrika. Idag har varit en dålig dag. Jag känner mig så väldigt ensam. Jag skulle behöva någon som jag kunde berätta precis hur jag känner för när det är en sådan dag som det var idag. Och samtidigt som det händer inuti mig. Så jag kunde slippa känna mig så ensam och värdelös. Så jag kunde slippa att sitta inklämd under ett bord i stort sett en hel dag. Så att jag kunde slippa se mig utifrån, så jag kunde slippa döma mig själv. Men det känns som om jag tynger min omvärld, så det går inte.

Jag borde sova. Försover mig mycket nu..

Fyrtio: sen natt/ tidig morgon

Provar alla favoritsovställningar och alla favoritradioprogram och alla favoritsagor men somnar ändå inte. Och klockan är nu 06.00. Lagom fantastiskt.