söndag 2 december 2012

Tjugonio: och jag grät mig till sömns efter alla dar

Är trött. Gråttrött. Men inte tillräckligt trött för att faktiskt sova. Drar djupa suckar och önskar måndag, fastän måndag känns tungt. Har väntat på december med en klump i magen. Det blir så tydligt att ingenting är som det skulle varit, som det alltid varit. Så tydligt att allt kastats omkull.

"Hej. Det är Mimmi. Jag undrar om inte du kan ringa upp mig. Du fyller ju 20 snart och vi skulle gärna vilja uppvakta dig såklart. Och så är det ju jul snart också, och vi undrar hur ni tänker göra? Du kan väl ringa mig?"

Slag i magen. Jag vet att ni vill fira jul som vi alltid gjort och jag önskar att det var möjligt, men det fungerar inte så längre. Det har den jag kallade pappa förstört. Och ni förstår inte. Ingen förstår ordentligt. Många tror att de förstår, men det är aldrig någon som förstår på riktigt.

Gråter uppdämda tårar och känner tyngden i bröstkorgen. Den som alltid är där men ibland blir tyngre, svartare, kompaktare. Somnar med huvudvärk och svidande ögon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar