Jag grubblar för mycket. Alldeles för mycket. Just nu handlar det mest om att det snart är ett nytt år och att detta året gått väldigt snabbt fast samtidigt fruktansvärt långsamt och att massor har hänt samtidigt som allting har stått alldeles för stilla.
När det blev 2012 bad jag om ett bättre år. Jag blundade och önskade att detta var året då allt vedervärdigt och eländigt skulle ta slut. Året då jag fick hjälp och började må bra. Året som visserligen började med en skilsmässa, men som skulle ordna upp sig till slut. Året då jag inte blev kär i folk jag ändå inte skulle kunna få. Året då jag slutade inbilla mig att jag var kär till höger och vänster. Året då jag lärde mig att känna skillnad på att tycka om en människa väldigt mycket -som kompis- och att tycka om en människa på det där andra sättet, som jag fortfarande som väldigt snart 20 åring(om ganska precis 24 timmar faktiskt) har väldigt svårt att urskilja, uppleva och tala om. Som mestadels gör mig fruktansvärt obekväm och ledsen och avundsjuk men också alldeles längtansvarm inuti. Jag önskade helt enkelt att 2012 skulle bli året då saker och ting löste sig.
Men 2012 blev året då jag fortsatte testa mediciner utan resultat och slussades mellan vårdcentralen och öppenpsykiatrin utan att få hjälp. 2012 blev året då skilsmässan gick från en vanlig separation till en ful svart sörja och jag sa upp kontakten med den jag brukade kalla pappa (för det tar emot att kalla honom det längre. Hela vårt gemensamma liv känns numera som en 19 år lång föreställning) men fortsatte att bli tjatad på och fick kämpa mot motstridiga känslor om rätt och fel och om vad som egentligen är värt något. 2012 blev inte heller året då jag fick rätsida på något som har med kärlek att göra, utan året som fortsatte slussa mig från människa till människa utan att jag egentligen kunde definiera vad jag kände, men med en innerlig önskan att det var på riktigt den här gången.
Men 2012 har ändå haft några fina stunder. Det får man väl inte glömma bort? Då skulle ju allting kännas så väldigt vinklat, så det är nog bäst jag tar med lite.
2012 blev året då jag fick träffa en bra läkare (även om hon egentligen inte kan göra så mycket för mig). Det var också året då min mamma, min bror och jag spontant packade våra väskor och reste till Tunisien (vilket förstås kanske inte var så värst genomtänkt i och med den arabiska våren, men som ändå gick fint). Det var året då jag ensam spontant fick för mig att gå en folkhögskolekurs en vecka innan höstterminens start och hade turen att få den allra sista platsen. Det innebär också att 2012 blev året då fler fina människor gjorde entré i min värld och satte mina fördomar på kant. Och det blev året då vi åkte ensamma till Berlin. Den fina, fina staden. Det är också därifrån jag skriver detta, för imorgon tar vi vårt pick och pack och åker hem igen. Hem till vardagen och det konstanta kämpandet. Vi har haft det väldigt bra, det kan man inte säga annat, så det känns sorgligt att behöva avsluta så snart. Och jag fruktar redan det ögonblick då jag kliver in genom dörren till hemma och den där "vardetverkligenpåriktigt"-känslan infinner sig och allt sakta suddas ut och känns mindre och mindre verkligt. Och därför sitter jag här och skriver, när jag egentligen borde sova.
Om 2012 blir året då jorden går under återstår att se, men jag utesluter inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar