Sitter uppe. Ensam, i mörker. Kollar på film och funderar. Funderar över just det där att vara ensam. Som jag så ofta gör. Och kommer fram till absolut ingenting, även denna gången. Undrar hur jag ska avskärma mig från det sting jag känner när andra har det bra. När andra är lyckliga. Om så bara för en kort stund, så avundas jag människan som känner lycka, som känner tillfredsställelse, som känner lugn. Det gör så förbannat ont i mig att kolla in i människors fönster och föreställa mig deras liv, för alla liv är bättre än mitt. Och jag önskar så innerligt att jag hade någon. Någon att hålla i handen när allting är hopplöst. Någon att andas in när allt är för tungt. Jag hatar mig själv för att jag tror och för att jag tänker att jag aldrig, Aldrig, kommer kunna möta någon, kommer kunna känna något, kommer kunna hitta någon som kan tycka om mig, när jag inte ens tycker om mig själv.
Är nu inne på femte dagen av ännu en medicin. Lamotrigin. Och den är inte ännu en antidepp utan en så kallad stämningsstabiliserande medicin. För epileptiker. Och bipolära. Vilket jag inte är, vad jag vet. Den är iaf utöver antideppen, så nu käkar jag två obligatoriska mediciner varje dag och har två behovsmediciner. Köpte en dosett för att kunna hålla koll.
Är typ sådär 43 dagar in i att vara duktig. Läkaren tyckte det var bra och frågade hur ofta jag skadade mig innan dess. "Varje dag". Han tyckte det var gräsligt. Ja, han använde det ordet, gräsligt. Och ursäktade det lite med att bädda in det i "det är faktiskt... rent ut sagt... helt gräsligt...". No shit Sherlock, jag betalar inte 300 spänn för att komma dit för att det är kul precis, det finns en anledning. Sen skrev han ut medicinen och tackade för sig. Meningslöst. Men hoppet är det sista som överger människan har jag hört.
Och det känns som jag har magsyra i halsen. Det fräter och fräter och fräter och går inte att bli av med. Sånt kan jag få tvångstankar av. Sväljer och sväljer och sväljer och dricker men det fortsätter fräta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar